Söndagen den 15 april 2012
Jag åkte upp till mamma på sjukhuset med en känsla att mamma inte längre skulle vara tillräckligt nåbar för att prata eller förstå. Men hon tittade upp på mig när jag kom och sa, Jasså är det du som kommer.
Jag fick veta av en sköterska att mamma hade fått duscha liggandes på en bår igår morse, hon var helt slut efter det, och det var därför hon inte reagerade när vi var där.
Men nu tittade hon upp på mig, jag frågade om hon hade ont någonstans, i armarna svarade hon. Hon sa till mig efter en stund att hon skulle behöva gå på toaletten , men det kan jag ju inte, hon gick med på att få ett bäcken. Vi pratade om hennes hår (som alltid varit så viktigt för henne) och jag sa att jag kan kamma det om du vill. Hon lyfte upp huvudet, för att hon ville. Du kunde ju klippt det sa hon, jag sa till henne att det är fint som det är. Hon var törstig och jag hjälpte henne att dricka. Hon tittade på mig några gånger med tårfyllda ögon och jag tror att hon förstod. Att det snart är över.
Jag tycker denna bilden är så fin, det som precis hade varit så sorgligt även för barnen, Agnes var sist ut från kapellet och hon hade brått med att tända ett ljus till.
De här två låtarna kommer ifrån Benny Anderssons skiva, en solist sjöng och spelade dessa på mammas begravning och det var fantastiskt fint, ta på dig ett par hörlurar och lyssna, det är så fin text.
Mamma var på sjukhuset i över 100 dagar, både i Lund sen här i Kristianstad. Ofta var jag hos henne 2 gånger om dagen efter det att hon blivit flyttad till CSK. Direkt på morgonen när jag lämnat Agnes på dagis cyklade jag dit. Häromdagen skulle jag cykla till Östra Läkargruppen med min onda tå...cyklade samma håll och förbi sjukhuset, det kändes hemskt att veta att hon fortfarande var på sjukhuset men dock inte längre med oss.
♥
